Harrisons dramatiska historia

Är det livsfarligt att åka in i Bermudatriangeln? Finns det gigantiska snömän i Tibet? Existerar Nessie och Storsjöodjuret? Sover det ett lermonster – en golem – på vinden i en synagoga i Prag? Har utomjordingar verkligen landat i Roswell och Ängelholm? Frågorna är många. Och även om de flesta av oss avfärdar berättelserna som fantasifulla myter, fortsätter de att väcka fascination, spekulationer och nya teorier. När vi granskar dessa myter närmare visar det sig att de påfallande ofta är av mycket sent datum. Ett talande exempel är föreställningen om fredagen den 13 som en olycksdag. Enligt en seglivad berättelse går kopplingen tillbaka till Jesu sista måltid, där Judas Iskariot var den trettonde vid bordet – vilket i sin tur skulle ha lett till korsfästelsen på långfredagen. Men faktum är att ingen betraktade fredagen den 13 som otursförföljd före andra hälften av 1800-talet. Den verkliga explosionsartade spridningen av myten skedde först på 1900-talet. Samma sak gäller det berömda Loch Ness-odjuret. Den skotska turistindustrin påstår gärna att observationer av monstret går tillbaka till 500-talet. Men när vi undersöker källorna noggrant visar det sig att intresset för "Nessie" tog fart först på 1930-talet, då massmedier började rapportera om märkliga iakttagelser i sjön. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om moderna myter – fascinerande föreställningar som ofta tas för sanningar, men som i själva verket uppstått först i modern tid. Bildtext: Golem och rabbi Löw avbildad på Madame Tussauds i Prag. Golem är en central gestalt i centraleuropeisk judisk mystik och folklore, ofta kopplad till 1500-talets Prag. Legenden belyser teman som skaparkraft, ansvar och gränsen mellan mänskligt och gudomligt. Foto: Edelmauswaldgeist – Eget arbete, licens: CC BY-SA 4.0. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fascismen är en av 1900-talets mest destruktiva och inflytelserika ideologier. Ursprungligen formulerad av Benito Mussolini i Italien efter första världskriget, kom fascismen att inspirera en rad totalitära rörelser världen över. Trots att begreppet i dag främst används som skällsord – fascistsvin, språkfascist, miljöfascist – finns det en verklig ideologisk kärna att analysera. Vad finner vi om vi skalar bort retoriken och undersöker den fascism som tog makten i Italien på 1920-talet – och som i viss mån överlevde även efter Mussolinis fall? Framför allt handlar det om en extremt nationalistisk ideologi, djupt rotad i socialdarwinismens idéer om kamp och överlevnad. Fascismen hyllade staten på individens bekostnad, och såg nationen som en levande organism i ständig kamp mot andra. Medborgarna skulle fullständigt underordna sig statens intressen och enas i syfte att uppnå en nationell pånyttfödelse. Interna konflikter, som klasskampen, skulle biläggas. Demokratin betraktades som ett uttryck för svaghet – i stället krävdes ett starkt ledarskap i form av en diktator som kunde föra nationen mot storhet, även om vägen dit gick via krig. Just detta blev fascismens fall. Hade Mussolini avstått från militära äventyr är det mycket möjligt att hans diktatur kunnat bestå långt efter andra världskriget. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fascismen – dess idéhistoria, begreppets utveckling och den ideologiska struktur som döljer sig bakom ett av vår tids mest laddade ord. Bildtext: Benito Mussolini med tre av de fyra fascistiska quadrumvirerna under mötet i Neapel den 24 oktober 1922. Från vänster: okänd person, Emilio De Bono, Benito Mussolini, Italo Balbo och Cesare Maria De Vecchi. Fotot togs vid det fascistiska kongressmötet i Neapel, som fungerade som en generalrepetition inför marschen mot Rom några dagar senare. Marschen mot Rom var ett avgörande steg i Mussolinis maktövertagande i Italien och inledde den fascistiska diktaturen. Okänd fotograf, Wikipedia, Public Domain. Källa: Wikipedia Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Få gestalter i västerländsk kultur är lika mytomspunna och suggestiva som Djävulen. Han är känd under många namn – Satan, Lucifer, Fan, Hin håle, Den Onde – och har avbildats på de mest skiftande sätt: som spelman med bockfot, som hornförsett monster, som elegant förförare. Men varifrån kommer egentligen tron på Djävulen? Och hur har föreställningen om honom förändrats genom tiderna? Att han går under så många namn säger något väsentligt: Djävulen är en sammansmältning av flera olika gestalter och personifierade idéer, som med tiden fogats samman till den figur vi idag associerar med ondska och frestelse. I Jobs bok i Gamla testamentet framträder Satan som en slags gnällig åklagare i Guds tjänst, tydligt underställd Skaparen. I europeiska folksagor är han en ondskefull men ofta komisk trickster som man kan lura – om man bara är tillräckligt smart, vilket sagohjältarna i regel är. Under medeltiden växte han i betydelse inom den kristna teologin och utvecklades till en mäktig motståndare till himlen, omgiven av ett hov av demoner. Under 1800- och 1900-talen har Djävulen i hög grad relativiserats och förringats. Han har blivit en kulturfigur som dyker upp i litteratur, populärkultur och skräckfilmer – en symbol snarare än ett väsen. I Sverige lever han kvar i våra svordomar och vardagliga uttryck. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Djävulen – hans ursprung, hans många gestalter och hur vi ser på honom idag. Bild: Djävulen och helvetet, målning från Södra Råda gamla kyrka (1494). Motivet skildrar helvetet och djävulen enligt senmedeltida föreställningar, med starka moraliska och pedagogiska drag. Sådana scener användes ofta för att varna för syndens följder och förstärka kyrkans undervisning. Detalj ur kyrkomålning från 1494 i Södra Råda gamla kyrka, Sverige, avbildad före branden som förstörde kyrkan. Foto: Sven Rosborn – Eget arbete, licens: CC BY 3.0. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under de senaste åren har kriget i Gaza dominerat nyhetsflödet och polariserat opinionen i två oförsonliga läger. Få ämnen dödar stämningen snabbare i ett sällskap än en diskussion om konflikten mellan Israel och Hamas. Den mänskliga tragedi som följt i krigets spår har dessutom chockat en hel värld. Men hur mycket vet vi egentligen om själva Gaza? Vad hände i staden före det senaste kriget? Hur ser platsens långa och komplexa historia ut? Faktum är att Gaza är en av världens äldsta städer. Redan omkring 3000 f.Kr. växte den första tätorten fram på platsen. Under faraonernas Nya rike i det forntida Egypten utvecklades Gaza till en strategisk politisk och militär knutpunkt. Stadens läge mitt på den karavanled som förband Asien med Afrika var både en välsignelse och en förbannelse: blomstringstider avlöstes av invasioner och förstörelse. Genom historien har Gaza plundrats och kontrollerats av en rad imperier och stormakter: egyptier, assyrier, babylonier, perser, makedonier, judar, romare, araber, turkar, korsfarare, mongoler, fransmän och britter – för att nämna några. Alexander den store, Rikard Lejonhjärta, Napoleon Bonaparte och Djingis khans ättlingar har alla lämnat spår i stadens blodiga historia. Under första världskriget blev området dessutom skådeplats för utdragna skyttegravsstrider. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Gazas långa och våldsamma historia – från bronsåldern till idag. Bildtext: Byzantinsk grekisk handritad karta över Palestina efter Klaudios Ptolemaios fjärde Asienkarta, utförd i Konstantinopel omkring 1300. Den röda linjen markerar Askalon, medan Gaza syns strax nedanför. Den äldsta bevarade ptolemeiska kartan över Palestina. Public domain, via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fotboll är inte bara världens största sport – den spelar också en svåröverträffad roll i samhället. Dess inflytande sträcker sig långt bortom idrottens värld och omfattar kultur, politik och identitet, både lokalt och globalt. Det saknas inte exempel på när sportens passionerade anhängare har gått över gränsen – från hejarop till våldsamma upplopp, som inom huliganismen, eller till och med krig, som det så kallade "fotbollskriget" mellan Honduras och El Salvador 1969. Men hur började allt? Hur länge har människor egentligen spelat fotboll? Faktum är att fotboll inte bara är världens mest utbredda sport, den är också en av de äldsta – särskilt bland lagidrotter. Bollsporter med likheter till dagens fotboll har spelats i över 2000 år och har utvecklats oberoende av varandra i flera delar av världen. I Kina spelades cuju, ett slags militär träning med boll, redan under Han-dynastin. I antikens Grekland och Rom förekom egna varianter, medan medeltidens Europa hade den ofta våldsamma ”folkfotbollen” – en okontrollerad kamp mellan byar där hela samhällen deltog. Den moderna fotbollen har sitt ursprung i de engelska internatskolorna under 1800-talet. Där formaliserades spelet och regler skrevs ner, vilket så småningom ledde till att rugby och fotboll blev två skilda sporter. Under den viktorianska eran tog arbetarklassen fotbollen till sitt hjärta. På bara några decennier spred sig sporten över världen – ofta med det brittiska imperiet som språngbräda – och blev en global rörelse. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fotbollens föregångare, dess utveckling och hur sporten blev den internationella folkrörelse vi känner idag. Bildtext: ”Il Calcio” – en tidig form av fotboll i Florens. Kopparstick från 1610, ur Itinerario overo nove desctitione de' viaggi principali d'Italia. Upphovsperson: okänd. Källa: Wikipeda, Public Domain Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När människor förr i tiden blev sjuka, sökte de sällan upp en läkare – inte minst eftersom det i regel inte fanns någon sådan i byn. Istället vände man sig till en äldre person, ofta en kvinna, vars ålder förknippades med visdom, livserfarenhet och kunskap. Den ”kloka gumman” var en viktig resurs i lokalsamhället, men också en potentiellt farlig figur. Gränsen mellan att vara respekterad för sin läkekonst och att bli anklagad för häxeri var ofta hårfin. Tack vare riklig dokumentation vet vi idag mycket om dessa kvinnor under 1700-talet. Carl von Linné intervjuade själv en av de mest kända, Ingeborg i Mjärhult, vilket ger oss unika inblickar i hennes världsbild och syn på sjukdomars orsaker och botemedel. I rättsliga dokument från Gotland återfinns flera fall där kloka gummor uppgett att de lärt sig sina färdigheter hos ”de små under jorden”. Dessa berättelser väckte myndigheternas misstankar, och kunde leda till anklagelser om samröre med Djävulen. Ännu på 1750-talet kunde människor dömas till döden eller andra stränga straff för trollkonster. Men när trolldomsbrottet senare togs bort ur lagen, uppstod istället en ny situation: kvinnor började själva framhålla sina magiska förmågor och erbjöd spådomar och övernaturlig hjälp – ett slags tidig kommersialisering av magi. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om 1700-talets kloka gummor, häxor och spåkvinnor – representanter för en levande folktro i en tid då den vetenskapliga världsbilden började göra sitt intåg. Bildtext: Hos kloka gumman av Jakob Kulle (1875). Oljemålning. I en lantlig stuga söker en ung man få sin framtid spådd av en klok gumma med hjälp av kort och kaffesump. Scenen kompletteras av två äldre män som samtalar i bakgrunden, den ene med mat på en näsduk i knät – ett tecken på både vardagsliv och rituell högtidlighet. Målningen ger en inblick i folktro och vardagsliv i 1800-talets Sverige, där kloka gummor ofta anlitades för råd och spådomar. Jakob Kulles detaljrika framställning fångar samtidens sociala dynamik och kulturella symbolik. Källa: Gerda Cederblom, återgiven i http://libris.kb.se/bib/1471188 Bild: Public Domain Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Profeten Muhammeds budskap kom till synes från ingenstans – från den arabiska öknen och dess oaser, från karavanleder som romare och perser tagit för givna, från ett område som ingen kejsare eller storkonung uppfattat som hotfulla. Likväl överflyglade islams krigare inom loppet av några få decennier hela Främre Orienten. På 600-talet skapades ett muslimskt kalifat från Marocko till Pakistan, och i början av 700-talet erövrades även Pyreneiska halvön. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om islams uppkomst i allmänhet och utvecklingen i Spanien i synnerhet. I Spanien härskade muslimska emirer och kalifer från 700-talet till 1400-talet och har efterlämnat storartade kulturella monument, som i fallet med den gamla moskén i Córdoba, men hur hanterade den underkuvade befolkningen och dess stormän trycket från nykomlingarna och deras regim? Till saken hör också att vår allmänkulturella uppfattning av medeltidens islamiska värld är starkt präglad av Tusen och natt och dess sagor. Hur mycket av den bild som framtonar i dessa är sann? Hur många av sagorna är ens arabiska? Hur kunde det ske? Varför lyckades inte de gamla stormakterna, det östromerska imperiet och det sasanidiska Iran, stå emot trycket från öknarnas och stäppens folk? Vad var hemligheten bakom arabernas hastiga maktutveckling och islams utbredning? Och hur gestaltade sig det muslimska herraväldet efter att erövringarna var avklarade? Bild: Abd ar-Rahman III, umayyadisk kalif 929-961, tar emot tysk-romersk ambassadör i Córdoba. Oljemålning av Dionisio Baixeras Verdaguer (1885), Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Reconquistan – Granadas fall 1492. Klippare: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sigmund, Sinfjötle, Sigurd Fafnesbane, Brynhild, Gudrun, Gunnar, Högne, Atle, Jormunrek – välkända namn i hela Väst-, Nord- och Centraleuropa under den tidiga medeltiden. Varför? Eftersom de var centrala protagonister i Völsungasagan, den mest legendomspunna och återberättade av alla våra gamla hjältehistorier. Intrigerna och striderna avsatte spår i Eddan, i tysk medeltidspoesi, på runhällar och på dopfuntar. I senare tid har sagorna inspirerat till Richard Wagners Nibelungenoperor och till J.R.R. Tolkiens fantasyproduktion. Det går en röd tråd från den tidiga medeltidens Andvaranaut till Saurons härskarring. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Völsungasagan och dess kombination av fiktion och verklighet. Völsungasagan utgör ett fascinerande titthål in i den tidiga medeltidens berättarkultur. Historien om hur en ödesdiger förbannelse kastas över en stulen skatt, en förbannelse som drabbar envar som lägger sig till med guldet, fängslade både nordbors och kontinentaleuropéers fantasi mer än någon annan enskild berättelsecykel. Kring denna dramatiska kärna vävdes en allt brokigare väv av episoder och utvikningar som gjorde Völsungasagan till ett aldrig avslutat berättarprojekt. Verkliga kungar och drottningar som fastnade i minnet lades in i historien som bifigurer och kom därmed att postumt påverka europeisk kultur på ett sätt som inte lär komma någon nutida potentat till del. Hunnerkungen Attila blev sagans Atle, frankerdrottningen Brunhild blev sagans Brynhild. Bild: Sigurd dödar Fafne. Illustration av Arthur Rackham (1911) från Siegfried & The Twilight of the Gods (New Impression ed.), London: William Heinemann, s.56. Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Nordisk mytologi – berättelser och kult Klippare: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De nämns inte i vare sig Gamla eller Nya testamentet. De var okända i fornkyrkan, och de har i flera sekler bemötts med skepsis av protestanter av alla de slag: de katolska helgonen. Sankta Katarina och Sankta Barbara, Sankt Georg och Sankt Mauritius, och många, många fler. Under tidig medeltid uppkom en blomstrande helgontro som svar på folkets andliga behov, vilken kom att bli av svårligen överskattad betydelse för europeisk kultur. De tidigmedeltida helgonen uppfattades som folkliga hjälpare och medlare mellan Gud och människa, men det var deras enda gemensamma drag. I övrigt skilde de sig åt fullständigt. Här fanns fromma läkarhelgon som omvandlades till stridbara krigarhelgon – som i fallet med Georg, som efter några seklers förändringsprocess slutade som drakdödaren Sankt Göran. Här fanns drottningar och kungar som upphöjdes till helgon av strategiskt sinnade familjer och kyrkor efter sin död, som i fallet med Sankta Balthild och Sankt Sigismund. Medan vissa helgon är så dimhöljda gestalter att vi med fog kan fråga oss om de ens existerat är andra helgon så påtagliga att de till och med har efterlämnat egen litterär produktion – som i fallet med Sankt Patrick, Irlands skyddshelgon, som skrev en bevarad självbiografi. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om den tidiga medeltidens helgonkult, med flera detaljexempel på hur människans dröm om hjälpande himmelska händer tog sig uttryck. Bild: Tortyr av Sankta Barbara av Wilhelm Kalteysen, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Så blev Heliga Birgitta Sveriges mest kända person Klippare. Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ingen högtid på året tycks vara lika älskad av svenskarna som julen – den största och mest traditionstyngda av våra familjehelger. Men varför firar vi egentligen jul? Det är ingen hemlighet att julfirandet är äldre än kristendomens ankomst till Sverige. Ordet jul är förkristet, och de första kristna i Medelhavsvärlden undvek att fira födelsedagar överhuvudtaget. Faktum är att det dröjde över 300 år innan de började fira Jesu födelse. Så varför just jul? Julfirandet har många rötter, men en tydlig röd tråd genom historien är människans behov av att samlas och fira mitt i årets mörkaste tid – midvintern. Här blir det dock mer komplicerat. De kristna historieskrivarna under medeltiden visade föga intresse för de äldre traditioner som föregick deras egen tro, vilket gör att dagens forskare får lägga pussel med begränsade källor. Det är ett utmanande men också fascinerande arbete. En sak står dock klar: mat och dryck spelade en central roll i det tidiga firandet. De gamla nordborna firade inte jul – de drack jul. När kristendomen så småningom tog över högtiden, flätades gamla seder samman med nya. Resultatet blev att jultraditionerna kunde variera stort beroende på lokala bruk och förhållanden. Men det fanns också de som tog avstånd från julfirandet. I 1600-talets England gick det så långt att julen periodvis förbjöds av den puritanska överheten. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om julens djupa och mångfacetterade rötter. Bild: "Disarblot" av August Malmström, en illustration från 1800-talet som återger samtidens föreställning om ett forntida nordiskt blot. Verket återges i Ända Från Vendelkråka av Alf Henrikson (1985), s. 23. Illustrationen skildrar en förkristen offerceremoni till diserna – kvinnliga skyddsgudomligheter – och speglar romantikens idealiserade syn på nordisk mytologi. Wikimedia Common, Public Domain. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 13 december varje år firas Lucia, en av Sveriges mest älskade och särpräglade högtider. Men detta firande är långt ifrån en enhetlig tradition – i själva verket är det ett resultat av flera sammansmälta sedvänjor och berättelser, som från början inte hade något med varandra att göra. Luciafirandet har fortsatt att förändras genom tiderna och tar ständigt nya uttryck. Grunden för dagens luciatåg vilar på flera lager av historia och folklig tradition. I centrum står förstås Sankta Lucia – ett sicilianskt helgon som enligt legenden led martyrdöden i början av 300-talet. Hennes historiska existens är dock omtvistad. Samtidigt förekommer i det svenska bondesamhällets folktro figuren Lusse – en skrämmande gestalt vars koppling till Lucia i huvudsak består i namnlikheten. Lusse har i vissa tolkningar förknippats med Lucifer, djävulen själv. Att Lusse figurerar just den 13 december beror på att detta enligt den julianska kalendern var årets mörkaste natt – en tid då man trodde att övernaturliga väsen härjade som mest. Till detta kommer en äldre tradition bland ungdomar att gå runt i tåg, sjunga, festa och samla in gåvor i form av mat eller pengar – ett inslag som förekom vid flera högtider, bland annat vid Lucia. Under mitten av 1800-talet började dessa olika element smälta samman till föregångarna till dagens luciatåg. Det stora genombrottet kom dock först under 1900-talets första hälft, då skönhetstävlingar arrangerades för att utse städernas Lucior – ett sätt att institutionalisera firandet i offentligheten. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Sankta Lucia och det svenska luciafirandets mångfacetterade bakgrund. Bild: Helgonet Sankta Lucia avbildas i denna renässanstolkning från 1521 av Domenico Beccafumi (1486–1551), utförd för Pinacoteca Nazionale i Siena. Målningen visar övergången från gotisk ikonografi till renässansens formspråk. Public domain via Wikimedia Commons. Musik: Good King Wenceslas (Folk-Song), inspelad 1922. Källa: Internet Archive, Public Domain Mark 1.0. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under frihetstidens första decennier var det stor brist på män i Sverige. Över 200 000 svenska och finska män hade stupat i det stora nordiska kriget, och på många gårdar och gods var det kvinnorna som tog över ansvaret – inte av ambition, utan av nödvändighet. Sverige blev knektänkornas land. Bland dessa kvinnor fanns också driftiga och målmedvetna entreprenörer som byggde upp betydande jordbruks- och manufakturimperier. Ingen var mer framgångsrik än Christina Piper. Christina kom från en borgerlig uppkomlingsfamilj. Hon och maken Carl Piper hade rötter i borgerskapet, men tack vare begåvning och skicklighet avancerade båda till höga positioner vid Karl XII:s hov. Deras framgångssaga fick dock ett abrupt avbrott efter nederlaget vid Poltava 1709, då Carl tillfångatogs av ryssarna. Kvar i Sverige tvingades Christina ensam försvara och bevara familjens maktställning i en politiskt turbulent tid, omgiven av misstänksamhet och avund. Med imponerande handlingskraft och strategisk skärpa lyckades hon inte bara säkra familjens position utan också bygga ett omfattande företagsimperium. Hon investerade i gods och bruk, och i Andrarum i Skåne organiserade hon ett av Sveriges största och mest lönsamma företag – en industri för alunproduktion. Christina lät även uppföra och renovera flera slott, däribland det praktfulla Christinehof på Österlen, som fortfarande vittnar om hennes insatser. Hennes ättlingar förvaltar än idag stora markområden. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Christina Piper – det svenska 1700-talets mäktigaste företagarfurste. Bild: Grevinnan Christina Piper som ung, målad av David Klöcker Ehrenstrahl år 1698. Christina Piper (1673–1752) var en inflytelserik grevinna och affärskvinna under stormaktstiden, känd för sitt politiska nätverk och sitt omfattande byggande, bland annat av Christinehofs slott. Wikimedia Common, Public domain (CC0) Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under fyra decennier på 1700-talet styrde Maria Teresia stora delar av Centraleuropa, Italien och nuvarande Belgien. Få individer har haft ett lika avgörande inflytande på Europas historia. Hennes avtryck märks inom såväl krigföring som fredlig reformpolitik. Genom en målmedveten politik och strategiska äktenskapsallianser blev hon en stormaktsledare som alla Europas makter var tvungna att förhålla sig till. När hon år 1740 efterträdde sin far, kejsare Karl VI, var situationen akut. Hennes tron bestreds av flera europeiska makter, och hon tvingades försvara sitt arv i det österrikiska tronföljdskriget. Genom diplomati, beslutsamhet och genom att vinna stöd från de ungerska stormännen lyckades hon inte bara rädda sin krona utan också befästa sin ställning. Efter krigen vidtog en omfattande reformperiod. Maria Teresia moderniserade rättssystemet, skatteuppbörden, myntväsendet och skolväsendet. Hon förbättrade jordägandets struktur och utvecklade sjukvården. Resultatet blev ett effektivare statsbygge, som gjorde Habsburgarnas rike till ett föregångsland i många avseenden. Utöver sitt politiska och administrativa arv var Maria Teresia även familjens strateg. Hon födde sexton barn, däribland drottning Marie-Antoinette av Frankrike. Genom genomtänkta giftermål stärkte hon Habsburgs dynastiska nätverk i hela Europa. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Maria Teresia – den mäktigaste kvinnan i 1700-talets Europa. Bildtext: Oljemålning som visar Maria Teresia som förlänad grevinna av Flandern under ett besök i Gent, utförd av hovmålaren Martin van Meytens. Målning av Martin van Meytens. Public Domain via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under 1700-talet kulminerade den transatlantiska slavhandeln – ett av historiens mest avskyvärda brott mot mänskligheten. Miljontals afrikaner fördes med våld över Atlanten och tvingades in i ett liv i ofrihet. För de allra flesta slutade berättelsen i tragedi: de dog under den brutala överfarten eller tvingades till ett liv i hårt arbete under slavägarens piska. Men det fanns undantag. Några lyckades tillkämpa sig friheten. I detta avsnitt möter vi två starka människoöden: Olaudah Equiano och Yuuba Jaalo. Den förstnämnde kom från nuvarande Nigeria, den andre från ett område som idag är delat mellan Gambia och Senegal. Båda tillfångatogs och såldes som slavar till brittiska slavägare – men där upphör likheterna. Olaudah blev tillfångatagen som barn och kom att utveckla ett djupt hat mot slaveriet. När han återvunnit sin frihet blev han en av förgrundsgestalterna inom den brittiska abolitionistiska rörelsen, som kämpade för att avskaffa slavhandeln. Han skrev också en inflytelserik självbiografi som fick stor spridning i sin samtid. Yuuba Jaalo var vuxen när han tillfångatogs – ironiskt nog under en resa där han själv handlade med slavar. Till skillnad från Olaudah valde han att samarbeta med de brittiska handelsmännen och fortsatte tjäna pengar på slavhandeln, även efter att ha fått sin frihet. Trots deras skilda livsval har vi tack vare omfattande skriftliga källor möjlighet att följa deras livsöden i detalj. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och Katarina Harrison Lindbergh, fackboksförfattare, om två afrikaner som mot alla odds lyckades bli fria och skapa sig nya karriärer. Bildtext: Olaudah Equiano, även känd som Gustavus Vassa, var en författare och abolitionist vars självbiografi från 1789 gav en kraftfull inblick i slavhandelns grymheter. Hans vittnesmål spelade en viktig roll i rörelsen för att avskaffa slaveriet i Storbritannien. Okänd konstnär. Bilden är public domain. Källa: Project Gutenberg via Wikimedia Commons. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter att det svenska stormaktsväldet fallit och Karl XII stupat år 1718 vid Halden i Norge, inleddes en ny epok i Sveriges historia. Kungens makt minskade drastiskt, och istället blev riksdagen den dominerande politiska kraften. Denna period har gått till historien som frihetstiden – syftande på friheten från det kungliga enväldet. Ur ett europeiskt perspektiv var Sveriges politiska system under frihetstiden anmärkningsvärt radikalt. Politikerna organiserade sig i två partier: ”hattarna” och ”mössorna”, som kämpade om makten med allt modernare metoder för varje riksdagsmöte. Under den senare delen av epoken infördes dessutom en banbrytande tryckfrihet och ekonomiska reformer som kom att förebåda den liberala ideologin. Det parti som för tillfället satt vid makten använde sig av så kallad licentiering – man avskedade ämbetsmän vars lojalitet ifrågasattes. Denna praxis liknar det vi idag kallar parlamentarism, ett system som inte blev norm i andra europeiska länder förrän långt in på 1900-talet. Rösträtten i Sverige var, med tidens mått mätt, förhållandevis omfattande. Myndiga kvinnor som uppfyllde vissa ekonomiska krav hade rösträtt både i lokala val och till riksdagen. Det är dock viktigt att inte försköna perioden. Hattpartiet förde en aggressiv utrikespolitik som ledde till två förödande krig, och både hattar och mössor präglades av den utbredda korruption som var typisk för 1700-talets politiska liv. I detta avsnitt av Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om frihetstiden – en epok av politiska experiment, ideologiska motsättningar och överraskande modernitet. Bildtext: Arvid Horn (1664–1742) av Lorens Pasch den äldre / Efter Georg Engelhard Schröder – Hans Thorwid / Nationalmuseum. Public Domain. Arvid Horn var en svensk statsman som spelade en central roll under början av Frihetstiden, efter Karl XII:s död. Han verkade för en mer fredlig och parlamentarisk politik och lade grunden till ett maktskifte från kungamakten till riksdagen. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I en dyster klass för sig i historien om mänsklig ondska står nazisternas folkmord på judar, romer och andra människor som de bedömde som så underlägsna att de inte hade rätt att leva. Förintelsen var ideologiskt förberedd ända sedan 1800-talet men realiserades först åren 1939–1945, parallellt med att andra världskriget svepte fram över Europa. Historien om det nazistiska folkmordet är mer vittförgrenad, och ännu grymmare, än de flesta är medvetna om. Flera element sammanflöt – antisemitism, rasbiologi, socialdarwinism, revanschlust efter Versaillesfreden, syndabocksletande, diktatur – till en vidrig häxbrygd av hat, men det krävdes ett världskrig för att förvandla tanke till handling. Dessutom skilde sig det dödliga slutresultatet betydligt beroende på uppslutningen, både från myndigheter och från vanlig civilbefolkning, bakom nazisternas plan. I länder som Polen, Nederländerna, Kroatien och Grekland var mördandet kusligt effektivt, medan det inte alls var lika framgångsrikt i länder som Belgien, Albanien och Italien. Även i Skandinavien var skillnaderna stora. Medan nästan alla danska judar räddades till säkerheten i Sverige drabbades de norska judarna av omfattande deportationer till kontinentens gaskamrar. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Förintelsen – hur kunde detta brott mot mänskligheten äga rum, och hur omfattande var katastrofen i de olika länder som axelmakterna kontrollerade? Bildtext: Arresterade judiska kvinnor i Budapest, Ungern, oktober 1944. Fotot visar kvinnor som gripits av ungerska eller tyska myndigheter under Förintelsens slutskede. Under denna period intensifierades jakten på judar i Ungern, särskilt efter den tyska ockupationen i mars 1944. Bilden illustrerar den systematiska förföljelsen och den akuta utsattheten för Ungerns judiska befolkning. Källa: Bundesarchiv, Bild 101I-680-8285A-08 / Faupel / CC BY-SA 3.0 de Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När hösten blivit riktigt regnig och ruskig, i det bistra månadsskiftet mellan oktober och november, firar vi nordbor numera Halloween. Barn klär ut sig till monster, ringer på dörrar och frågar ”bus eller godis?” – och överallt lyser stora, färgglada pumpor upp i mörkret. De flesta är medvetna om att detta är en amerikansk kulturimport, men kunskaperna om vad som egentligen firas är ofta begränsade. Vad är Halloween? Och varför firar vi den? Halloween är bara en av flera högtider som infaller vid den här tiden på året. Vi har också Allhelgonadagen, Alla helgons dag, Alla själars dag och Allhelgonaafton – företeelser som inte är identiska, men som binds samman av historiska och kulturella kopplingar. Här möts den katolska helgonkulten, rädslan för det okända i övergången mellan sommar och vinter, minnet av de döda och saknaden efter nära och kära. Traditionerna har månghundraåriga rötter och utgör praktexempel på hur lärd och folklig kultur har påverkat varandra genom historien. Halloweenfirandet vittnar dessutom om vår moderna kreativitet: under de senaste decennierna har vi utvecklat en skräckkultur med rekvisita och uttryck som saknar historiska motstycken. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Halloween. Hur uppstod högtiden? När kom den till Sverige? Och hur hänger den samman med våra traditionella allhelgonafester? Bildtext: Snap-Apple Night, målad 1833 av den irländske konstnären Daniel Maclise, visar en livfull halloweenfest i Blarney, Irland, där gästerna ägnar sig åt lekar och spådomar. Tavlan är baserad på en fest Maclise själv deltog i året innan. (Källa: Wikimedia Commons, länk. Public Domain) Halloween har sina rötter i det keltiska samhainfirandet, där gränsen mellan de levandes och de dödas värld ansågs vara som tunnast. Traditioner som att spå i smält bly eller leka "snap-apple" lever kvar i olika former än idag. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Uppåkra, i sydvästra Skåne mellan dagens Lund och Malmö, blomstrade från 100 f.Kr. till 1000 e.Kr. för att sedan glömmas bort så fullständigt att inte ens namnet blev kvar. Staden var sju gånger så stor som Birka och fungerade sannolikt som säte för kungar som härskade över västra Skåne, tidvis också över betydligt större områden. Tack vare de senaste decenniernas utgrävningar har arkeologernas fynd tvingat oss att skriva om södra Skandinaviens järnåldershistoria i grunden. Tack vare jämförelser med skriftliga källor, som krönikor och hjältesagor, kan vi foga pusselbitar till varandra och börja lägga historien till rätta – historien om ett glömt folk, ett glömt rike och glömda kungar. I detta avsnitt av podden Harrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, och fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om fyndplatsen Uppåkra, dess härskarmiljö och de människor som levde där. Idag motsvaras den av Uppåkra kyrka med intilliggande by, men ovan jord finns inget som minner om storheten under folkvandrings- och vendeltid. Vad var det gamla Uppåkra för en plats, och varför suddades staden ut från kartan? Idag kan många sådana frågor besvaras. En stor och i flera sekler kontinuerligt brukad förkristen tempelanläggning har grävts ut, med spektakulära fynd av guldgubbar och praktföremål. Just nu håller en hövdingahall på att undersökas, och till detta kommer fynd som vittnar om en omfattande produktion av hantverksföremål, till exempel kammar och spännen. Bild: Völund från Uppåkra, Lunds Historiska Museum, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Folkvandringstiden och Västroms fall Klippare: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 25 december år 800 kröntes frankerkungen Karl till kejsare i Peterskyrkan i Rom. Händelsen fick enorm historisk betydelse och betraktas ofta som startpunkten för Västeuropas medeltida politiska utveckling. Karl blev Karl den store – Carolus Magnus – och räknas som nummer ett i både Tysklands och Frankrikes regentlängder. I flera östeuropeiska språk har hans namn till och med blivit synonymt med ordet för "kung". Men vem var Karl den store, och varför fick just hans regeringstid sådan genomslagskraft? Varför kallas han ibland för ”Europas fader”? Historien om Karl är både dramatisk och blodig – fylld av militära kampanjer, tvångskristnande, upprorsbekämpning och diplomatiskt spel. Hans imperium sträckte sig från Baskien och Aragonien i väster till Ungern och Kroatien i öster. I detta är en repris av aHarrisons dramatiska historia samtalar Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh om Karl den store och hans värld. Det är också berättelsen om en man vi vet ovanligt mycket om. Inte nog med att hans kvarlevor bevaras i Aachens domkyrka – vi har även samtida vittnesskildringar som beskriver hur han klädde sig, lyssnade på hjältesagor, övade kalligrafi, jagade, åt och drack samt uppfostrade en stor familj. Ingen annan individ från den tidiga medeltiden kommer oss så kusligt nära. Klippning: Aron Schuurman Producent: Urban Lindstedt Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Barockepoken framhålls ofta som en tid av vetenskapliga genombrott, där Galileo Galilei och andra banade väg för den naturvetenskapliga revolutionen och framtidstro. Den sanna historien är emellertid avsevärt mer komplex. Samtidigt som banbrytande experiment genomfördes spreds vidskepelse över hela Europa. Kättare och fritänkare brändes på bål, och även i det officiella Sverige lanserades märkliga hypoteser om både historia och samtid. När vi granskar epokens mest framstående tänkare blir det tydligt att många kombinerade gedigen forskning med idéer som i dag framstår som pseudovetenskap. Ta Giordano Bruno, som brändes på bål i Rom år 1600. Han framhålls gärna som en martyr för vetenskapen, men hans idéer ter sig idag lika bisarra som de säkert gjorde på hans egen tid. Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck är ett annat exempel. Han upptäckte lymfkärlssystemet, men hävdade också att Skandinavien var identiskt med den mytiska kontinenten Atlantis. Likaså Johannes Bureus—Sveriges första antikvarie—gjorde banbrytande forskning om runor, men var samtidigt övertygad om att troll existerade och att alkemi var en legitim vetenskap, och ägnade stor energi åt att bevisa det. I avsnittet “Vetenskap och vidskepelse” i podden Harrisons dramatiska historia diskuterar professor Dick Harrison från Lunds universitet tillsammans med fackboksförfattaren Katarina Harrison Lindbergh intellektuella trender under 1600-talet i Europa och Sverige. Bild: Den ptolemaiska modellen dominerade västerländsk astronomi i över 1 000 år och utgår från att jorden är universums centrum. Systemet av sfärer kring jorden illustrerade både kosmiska strukturer och religiösa föreställningar. Men Galileo Galilei utmanade den geocentriska världsbilden och banade väg för den naturvetenskapliga revolutionen. Här en illustration av den ptolemaiska geocentriska världsbilden, skapad av den portugisiske kosmografen och kartografen Bartolomeu Velho år 1568. Illustrationens vänstra sida visar avstånden mellan himlakropparna och jordens centrum, medan den högra visar deras omloppstider i år. Den yttersta texten anger: "Det himmelska imperiet, Guds och alla de utvaldas boning." Upphovsrätt: Public Domain / Bartolomeu Velho – Eget arbete. Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.