Hemma hos Strage

Felicia Takman hade precis gett ut sitt andra album "Trodde jag fatta men jag fatta inget alls" – och var redo att åka ut på turné – när hon blev påkörd av en cyklist på Södermalm. "Jag flög typ fem meter, påstår min kompis. Cyklisten hann se mig och bromsade men trots det hade han en jäkla fart."Felicia hamnade på SÖS med skador på njurarna, lungorna och mjälten. Tre månader efter olyckan är hon mer eller mindre återställd och hälsar på hemma hos Strage. Hon berättar om sin uppväxt i Farsta, om när hon såg Håkan Hellström på Ullevi och förstod vad hon ville göra med sitt liv, om att få jobb på en reklambyrå direkt efter gymnasiet och om varför det är roligare att skriva kärlekslåtar om att man gör något dumt än att man är ett offer. Dessutom dyker Strage ner i hennes gamla Twitter-flöde och vaskar fram guldkorn som: "Vill brinna för nåt igen, har inte gjort det sen 2010 när jag åkte kommunalt till Täby centrum för att testa frozen yoghurt." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Svart Ridå är ett av de mest omsusade banden i den nya vågen av svensk indierock. Gitarristen Moa Swanström och den sjungande basisten Tua Gustavsson – som förstärks av trummisen Kajsa Westergren – träffades på ett sexårskalas i Ronneby för 20 år sedan då de upptäckte att det var roligare att leka med varandra än med födelsedagsbarnet. Sedan dess har de varit oskiljaktiga. I gymnasiet gjorde de en musikalisk scenföreställning på Ronneby stadsteater som specialarbete. Den hette Svart Ridå vilket de också döpte sitt band till – efter att ha hetat Pefiferi och Aponia (frånvaro av smärta på grekiska) som i stället blev namnet på deras debutalbum. Hemma hos Strage pratar Svart Ridå bland annat om gråtkvällarna i tonåren då de bara lyssnade på Kent, om varför de alltid bär svart kostym på scen, om kärleken till Jeff Beck och The Hives, om varför Moa är en "slut för svajarmen" och om hur man genom att headbanga undviker perfektion. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Årets första "Hemma hos Strage"-avsnitt gästas av syskonen Mathew och Issey Cartlidge, 17 och 19 år gamla, som kommer från Wandsworth i sydvästra London. De startade den garagerockiga gruppen The Molotovs våren 2020, mitt under pandemin. I brist på livescener uppträdde syskonen för folk ute på gatan. De väckte snabbt uppmärksamhet med sina new wave-punkiga låtar och sin modinspirerade look. Sedan dess har The Molotovs gett ut fyra singlar och varit förband åt artister som Iggy Pop, Blondie, Sex Pistols, The Damned och sina egna idoler The Libertines. Nu släpps debutalbumet "Wasted on youth" vars titel inspirerades av alla som sa att Matt och Issey slösade bort sin ungdom genom att försöka bli rockstjärnor. Hemma hos Strage pratar de om att växa upp med The Jam-älskande föräldrar som driver en frisersalong, om att vantrivas i samtiden och längta till sextiotalet, om att ducka åldersgränser på rockklubbar genom att komma tidigt (samt gömma sig på toaletten) och om oannonserade gerillagig på Londons gator. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Miland "Mille" Petrozza är gitarrist och sångare i det stilbildande tyska thrash metal-bandet Kreator. Han växte upp i Essen med en mor som flytt från Östtyskland och en far som kommit från det fattiga Syditalien för att bli gruvarbetare. Den första musik som Mille älskade var disco som Baccara och Bee-Gees. Han blev förtjust även i Kiss discoflörter men när han såg dem live 1980 fick han smak för tyngre musik tack vare förbandet Iron Maiden. Två år senare startade den 14-årige Mille gruppen Metal Militia som bytte namn till Tyrant för att sedan bli Tormentor och slutligen Kreator. Mille gick fortfarande i gymnasiet när de fick skivkontrakt och åkte på sin första USA-turné. Hemma hos mig pratar han bland annat om sin kärlek till Dario Argentos skräckfilmer, om när han fick besök av Mayhem långt innan de blivit satanister, om när det senare bandets ledare Euronymous fick honom att upptäcka Kate Bush, om Kreators legendariska spelningar i Fagersta (som bland annat inspirerade en ung Howlin' Pelle), om att ta hand om sin kropp för att orka headbanga, om nya albumet "Krushers of the world" och om varför det inte funkar att vara rasist och metalfan. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 20:e januari 2006 hittades David Hellman, alias Dave Lepard, död i sin lägenhet i Uppsala. Många trodde att hans självmord bli slutet för Crashdïet, bandet som han startade år 2000 (och som till en början inkluderade de blivande Ghost-grundarna Tobias Forge och Gustaf Lindström). Men de övriga medlemmarna valde att fortsätta och har stärkt sin position som Sveriges mest populära sleaze metal-band. Nu hälsar gitarristen Martin Sweet och hans yngre bror, trummisen Michael Sweet, på hemma hos Strage tillsammans med sångaren Joe Elliot som är Crashdïets femte sedan starten. De pratar bland annat om varför de avverkar vokalister i ungefär samma takt som Spinal Tap avverkar trummisar, om sin kärlek till det kristna metalbandet Stryper, om hur de hanterade sorgen efter den lika kreative som destruktive Dave Lepard och om de verkligen blev upptäckta när de hängde på Systembolaget vid Medborgarplatsen. Dessutom får vi höra ett exklusivt smakprov av deras kommande singel "Chaos magnetic"! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Christian och hans familj flyttade till Seattle när han var sex. Han såg grungens genombrott på nära håll och blev en hängiven skejtare. När han var 16 flyttade föräldrarna tillbaka till Sverige och 1993 drog Christian igång gruppen Loosegoats som spelade amerikansk lo-fi-rock i Lund när de flesta andra band ville låta brittiska. Nyligen gav Christian ut sin tionde soloskiva "Ex voto/The silent love" där han försöker spela så lågt som möjligt och hämta kraft ur tystnaden. I podden pratar han bland annat om när han åkte en tur med Burt Reynolds båt, om hur konstigt det känns när folk berömmer hans engelska, om hur en skidolycka fick honom att börja spela gitarr, om hur hans fars kompanjons crackmissbruk ledde till att han kom över ett stort parti gangsterrap på kassett och om när han såg sin blivande fru Frida Hyvönen live och blev kär eftersom hennes gröna klänning påminde om Sunni Gummi i "Bumbibjörnarna". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Som medlem i australiska The Go-Betweens gjorde Robert Forster oemotståndlig indierock på sjuttio- och åttiotalet. Nu är han soloartist och aktuell med albumet "Strawberries" som spelades in i Stockholm med Björn Yttling som producent. Nästa år debuterar Robert som skönlitterär författare men först hälsar han på hemma hos Strage för att prata om sin 50 år långa karriär. Han berättar bland annat om när han i slutet av åttiotalet väckte skivbolagets vrede genom att bära klänning på scen, om när han stal en röntgenbild av "The man who fell to earth"-regissören Nicolas Roegs knä, om teaterkursen på universitetet som förde honom samman med den andra kreativa kraften i Go-Betweens: Grant McLennan, om att klä sig så prydligt att alla trodde att de var nördiga bokmalar (när de i själva verket var tämligen dekadenta rockers), om att turnera med The Birthday Party och REM, om Pär Wiksten i Wannadies som gjort mer PR för Go-Betweens än något skivbolag och om första singeln "Lee Remick" som Robert skrev som en hyllning till filmstjärnan ("she comes from Ireland, she's very beautiful, I come from Brisbane and I'm quite plain") utan att veta att hon kom från Massachusetts. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter många års väntan får Strage äntligen besök av Anna von Hausswolff. Hon bjuder på historier om hur hon som barn dyrkade Left Eye i TLC, hade Freddie Wadling som barnvakt, gjorde sin scendebut i en revy med Galenskaparna & After Shave, utvecklade sin monumentala stämma efter att ha sett Diamanda Galás live, upptäckte sitt favoritinstrument kyrkorgeln, började uppträda i kyrkor och för fyra år sedan fick två spelningar i Frankrike inställda på grund av neofascister och katolska extremister som fått för sig att hon var satanist. Hausswolff och Strage pratar förstås också om hennes nya album "Iconoclasts" där hon sjunger duett med Iggy Pop och Ethel Cain. Dessutom får du höra om ett ganska jobbigt möte med Nick Cave på jazzfestivalen i Montreux. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under namnet Mammoth gör Wolfgang Van Halen maffig grungerock. Som musiker har han fått vänja sig vid att verka i sin fars skugga. Eddie Van Halen var en av rockhistoriens främsta gitarrister och rekryterade 2006 sin då 15-årige son som basist till det återförenade Van Halen. Vissa fans rasade mot att Eddie Van Halens son tog originalbasisten Michael Anthonys plats. Andra gladde sig åt att det var Wolfgang som lyckades få sångaren David Lee Roth att återvända. Wolfgang mår fortfarande dåligt över hatstormen som riktades mot honom och undviker att göra Van Halen-covers. Hemma hos Strage pratar han om sin oro över att inte räcka till, om att vara introvert, om att hjälpa sin far att bli nykter, om när David Lee Roth råkade nita sig själv med mikrofonstativet och om nya albumet "The end" vars titelspår fått en blodig varulvsvideo regisserad av Robert Rodriguez. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I somras gjorde Peg Parnevik delar av svenska folket rasande genom att uppträda i hotpants för kungafamiljen. Det var inte första gången hon väckte irritation. Som reality-tv-stjärna och nepobaby har hon vant sig vid näthat. Nu ger hon ut sitt första album, "Äldsta barnet", där hon rör sig mellan bubbelgummig disco och akustisk folkpop. Hemmma hos Strage pratar hon bland annat om att växa upp i Florida: "Jag var 14, emo och gick på en konservativ kristen skola med en massa republikaner. Min största dröm var att flytta till LA eller New York och bara vara mig själv och inte gå i skoluniform och spela lacrosse." Hon berättar också om sin kärlek till My Chemical Romance och Bikini Kill, om att känna sig mer och mer svensk, om sin pappa Jesper som döpte barnen efter golfturneringar och golfredskap, om varför hon får mest kritik från äldre kvinnor, om när Rebecca & Fiona försökte få henne att bli socialist, om att falla för arbetslösa killar, om att sälja sina egna acneplåster och om drömmen att raka av sig håret och starta ett riot grrrl-projekt. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Synthpionjärerna Karl Gasleben och Dan Söderqvist träffades på det frisinnade Experimentgymnasiet (där elever och lärare tillsammans bestämde läroplanen) i Göteborg i slutet av sextiotalet. De spelade i varsitt progressivt band innan de 1978 förenades i Cosmic Overdose och som första svenskar döpte sin musik till "elektropunk". Tre år senare fick de spela förband åt det nybildade New Order, vilket ledde till gig i England där konsertagenturen krävde att de skulle överge namnet Cosmic Overdose. "Alla trodde att vi var långhåriga hippies i träskor", minns Karl Gasleben. De bytte till Twice a Man och började samtidigt att sjunga på engelska. Hemma hos Strage pratar gruppen (som också inkluderar Jocke Söderqvist) om sitt nya album "The coloured breeze is a new dimension", om sitt intresse för naturen och kommunikationen mellan träd, om när Florian Schneider från Kraftwerk ville bjuda dem på frukost, om att nästan få skivkontrakt med de legendariska etiketterna Factory och Mute, om att programmera de första digitalsyntarna och om att fortfarande inte känna sig som ett synthband. De hinner också avfärda The Clash. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Niklas Strömstedt blev som 17-åring dj på Gröna Lunds ungdomsdiskotek. Han kånkade högtalare åt Bruce Springsteen på Konserthuset 1975 och fick så småningom jobb som pianist åt Ulf Lundell. I slutet av åttiotalet slog han igenom med balladen "Sista morgonen". Nu sammanfattar han sina första 46 år som artist med showen "Tyck OM mig". Hemma hos Strage pratar han bland annat om när han gick i terapi för sin självutplånande snällhet (och fick trösta psykologen som började gråta), om varför han kallar sig Poptönten i sociala medier, om när hans föräldrar fick äktenskaplig rådgivning av Ingmar Bergman, om när han som sjuåring bråkade med Astrid Lindgren och om årets smäktande duett "Långholmsgatan 2" som han sjunger med Johanna Frostling. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När Tomas Andersson Wij släppte sitt debutalbum 1998 tyckte Fredrik Strage att det var slöseri att en så duktig skribent skulle bli singer/songwriter. Så småningom började han ändå lyssna och nu hälsar Tomas på hemma hos Strage för att prata om sin uppväxt i Baptistkyrkan, om att klippa sig som Elvis i Fruängen centrum, om att vara så rädd för djävulen att han hoppade över "Highway to hell" när AC/DC låg på skivtallriken, om att göra mediekarriär i Stockholm på nittiotalet (med jobb på Z-TV, SvD City och Nöjesguiden), om att kämpa för skivkontrakt och få hjälp av Olle Ljungström, om att förena det sakrala med det hedonistiska och om när en av de första personer han intervjuat ringde redaktionen och sa: "Det här är Peter Stormare. Tomas Andersson är en död man." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

New York-bandet The Dictators hade samma manager och producent som Blue Öyster Cult och förutspåddes en lika lysande karriär när de gav ut sitt debutalbum 1975. Det gick sådär. Knappt någon köpte skivan, bandet gick ner sig i droger och The Dictators fick sparken från en turné med Kiss efter att frontfiguren Handsome Dick Manitoba härmat Paul Stanleys mellansnack. Men som tidiga punkpionjärer nådde The Dictators snart stor ryktbarhet. Genom åren har de hyllats av band som Turbonegro, Hellacopters och The Nomads. "We were the baddest motherfuckers in town, man", säger Handsome Dick Manitoba. "We were the coolest dudes. We put this record out, 'The Dictators go girl crazy' and guess what? Nobody bought it. But here's the good news: 50 years later we're still playing the same goddamned songs!" Hemma hos Strage pratar Handsome Dick Manitoba, som numera är soloartist, också om hur han brottades mot den legendariske rockjournalisten Lester Bangs ("I kicked his ass"), om hur jobbigt det var när brittiska punkare spottade på honom, om när Bruce Springsteen ropade "one-two-three-four" på en Dictators-skiva, om när han köpte en skinnjacka av Sid Vicious och om när han kickade heroin, blev nykter och lyckades driva en bar i 20 år utan att dricka alkohol. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sedan 2004 har John Engelbert och Ossi Bonde gjort bombastisk indierock med små medel (trummor, sång, gitarr) i duon Johnossi. Nu hälsar de på hemma hos Strage för att prata om när Ossi övervägde att stjäla James Browns cymbaler, om när Ad-Rock i Beastie Boys bar hans mössa, om när John spelade 160 gig som gitarrist åt Håkan Hellströn (som lånade riffet ur deras låt "Dead end" till "Det kommer aldrig va över för mig"), om sin överklassbakgrund (Ossi är greve), om att kämpa med låtskrivandet, om vilka effektpedaler som passar akustiska gitarrer, om när de åkte till Amazonas för att trippa på ayahuasca med schamaner och om senaste skivan "Forevers". De berättar också om när de hoppade av gymnasiet. "Jag skolkade hela tiden men berättade inte det för mina föräldrar", minns John. "Jag bodde inte hemma så de märkte ingenting. Jag köpte en studentmössa på H&M, gick dit på studentdagen och hade studentflak och hela skiten. Och jag hade så jävla dåligt samvete. Jag lurade ju mina föräldrar. Det var rätt hemskt. Jag söp ner mig som ett as och tänkte: 'Vilken värdelös människa jag är.' Sedan tog jag en skalpell och skar ut vita post it-rektanglar och satte för alla i:n där det stod IG i betyget. Sedan lade jag betyget i en färgkopiator så att alla IG:n blev G:n. Jag visade betyget när mina föräldrar hade druckit lite vin och var på bra humör. 'Just det, här är mitt betyg', sa jag. 'Nämen åh', sa de." Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För tio år sedan gick det stockholmska metalbandet Crucified Barbara in i väggen. Frontfiguren Mia Coldheart fick synrubbningar och domningar i händerna som gjorde att hon inte längre kunde spela gitarr. De var tvungna att lägga ner en framgångsrik karriär som gett dem fans över hela världen. Nyligen återförenades de för en spelning på Sweden Rock och nu hälsar Mia Coldheart och gitarristen Klara Force på hemma hos Strage! De pratar om hur det träffades på en fest i Jordbro i slutet av nittiotalet, döpte sitt band efter en uppblåsbar Barbara som de sett uppspikad på ett kors i Roskilde, slog igenom med albumet "In distorsion we trust" och tävlade i Melodifestivalen där de i andra chansen slogs ut av Pernilla Wahlgren. Nu försöker de ta hand om sig själva lite bättre. Det underlättas av att Klara är utbildad psykolog medan Mia blivit socionom, basisten Ida Evileye sjuksköterska och trummisen Nicki Wicked arbetsterapeut. "Vi skulle kunna starta en vårdavdelning", säger Klara. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De första svenskar som lyckades exportera garagerock – flera år innan Union Carbide, Hives och Hellacopters gjorde succé – var The Nomads. De träffades på Vasalundsskolan i Solna där Niklas "Nix" Vahlberg blev imponerad av Hans Östlund som var så cool att han redan spelade i ett band (Sewer Rats). Niklas var glad över att äntligen få en vän som gillade punk. När Ramones spelade på Jarlateatern 1977 hade han inte haft någon att gå med. Niklas snälla morfar skjutsade dit honom så att han i alla fall kunde stå utanför och beundra publiken. "Bara det var fascinerande", minns Niklas hemma hos Strage där han och Hans Östlund berättar om sina 44 slamriga år i The Nomads. De pratar bland annat om att sälja sin första singel på pubar i Solna, om att upptäcka sextiotalets underjordiska garagerock, om att få fans i England och Frankrike i mitten av åttiotalet, om att turnera med Ramones och Iggy Pop, om USA-satsningen 1994 (då de gjorde ett klubbgig i Seattle samma kväll som Nirvana fyllde en arena och alla stans coola rockband såg Nomads i stället), om att kompa den psykedeliske pionjären Roky Erikson, om nollnolltalets garagerockrevival och om att dödsstäda skivsamlingar. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Avsnitt nummer 200 av "Hemma hos Strage" gästas av Desmond Child, den legendariske hitmakaren som bland annat skrivit Alice Coopers "Poison", Kiss "I was made for lovin' you", Chers "Just like Jesse James", Joan Jetts "I hate myself for loving you", Ricky Martins "Livin' la vida loca" och Bon Jovis alla slagdängor. Desmond berättar om sin kubanska mor och hennes glamourösa systrar som dejtade Fugencio Batista och Fidel Castro, om att mobbas i skolan men räddas av Mickey Rourke, om att komma ut ur garderoben utan att någon bryr sig, om discons sista dagar, om att få sin bil demolerad av Meat Loaf, om att hånas av stjärnan som han gjort förmögen (Gene Simmons), om idolerna Laura Nyro och Barbra Streisand och om när Steven Tyler från Aerosmith såg en snygg tjej i en bar och upptäckte att det var Vince Neil från Mötley Crüe – vilket inspirerade hitten som Desmond skrev åt dem: "Dude looks like a lady". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Emrik Larsson växte upp i ett borgerligt hem i Mölndal. Hans föräldrar skickade honom som utbytesstudent till Minneapolis i början av åttiotalet med förhoppningen att han skulle bli företagsledare. När han kom hem hade han blonderat hår och ring i näsan. Det enda han ville var att skejta och lyssna på funk. Snart startade han och lillebror Torsten gruppen Stonefunkers som blev ökända som Sveriges röjigaste partyband. Tillsammans med sina vänner i Union Carbide Productions ingick de en pakt om "berusning till varje pris". Många i bandets närhet fick betala ett högt pris men Emrik lyckades bli nykter på nollnolltalet och inledde en solokarriär. Hemma hos Strage pratar han bland annat om när han smugglade skateboards till Norge (där de var olagliga), om att fylla 60, om sin nya sommarlåt "Holiday", om att sjunga refrängen i den skabrösa Ro-Cee-klassikern "Gettin' all da babes", om den eviga kärleken till funken och om hur hans 14-åriga dotter nyligen fått honom att upptäcka death metal. Som en speciell bonus bjuder han på lite Cannibal Corpse-inspirerat growlande! Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sharon Van Etten växte upp i New Jersey och jobbade på McDonalds, International House of Pancakes, en pizzeria, en korvkiosk, ett donutcafé och ett skivbolag innan hon gav ut sitt första album 2009. Under tiotalet nådde hon en allt större publik med sin folkrockiga indie och i vintras kom sjunde albumet "Sharon Van Etten & The Attachment Theory", som också var en sorts debut för bandet med samma namn. Hemma hos Strage pratar Sharon Van Etten och basisten Devra Hoff om hur bandnamnet inspirerats av Sharons psykologistudier, om kärleken till Siouxsie & The Banshees och annan goth, om rädslan för att jamma, om vilka basfrekvenser som föredras av katter, om att turnera med och få goda råd av Nick Cave, om hur Devra växte upp i en South Park-liknande håla i Colorado (där gothtjejer räddade henne från att mobbas), om varför Sharon kallar sig Sharon Van Halen på Instagram och om hur det var att spela på The Roadhouse i den tredje säsongen av "Twin Peaks". Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.